Tisdagen den 22 Oktober.

Jag sov dåligt i natt. Anni ville ut klockan fyra då hon var kissenödig. Bertil var uppe på toan ett par gånger och jag höll ögonen på honom så att inget hände.

Lite över åtta gick jag upp och fixade frukosten. Anni fick en liten runda innan vi gick in till sonen. Vi tackade nej till kaffe för vi hade ju precis ätit frukost.

Vi skulle vara hos läkaren 10.15 men fick vänta i ca 10 minuter. Det var en trevlig neurokirurg, tyckte han såg ung ut men han gav ett säkert intryck. Han tyckte egentligen inte att Bertil skulle vara hjälpt av en shunt men efter att ha lyssnat på oss så gick han med på att operera in en shunt på Bertil. Han trodde inte på det men sa att han inte kunde vara säker till 100% att så var fallet så därför var han beredd att försöka. Om han varit riktigt säker så hade han inte gått med på det sa han. När jag frågade om han hade en nära anhörig med Bertils problem, hur skulle han göra då. Då sa han att han inte skulle operera men sen så höll han med om att det var svårt för honom att uttala sig om det nu. Han tvekade lite för han kunde ju inte sätta sig in hur vi hade det.

Han svarade på alla våra frågor och berättade hur operationen gick till. Bertil skulle sättas upp för operation med prioritet. När jag sa att jag funderat på att stanna kvar på stolen till jag fått ett datum så sa han att det kunde i bästa fall ta 2-3 veckor. Men han skulle skynda på som om jag satt på stolen framför honom. Han var verkligen trevlig och tillmötesgående.

Innan vi fick gå hem så fick vi träffa en narkosläkare som frågade och förklarade hans roll i det hela. Så fler ca 2 timmar så åkte vi därifrån nöjda med besöket.

Anna, svärdotter hade börjat med mat tills vi kom hem. Smakade som alltid gott. Mätta och belåtna tackade vi för denna gången och så startade vi hemresan.

Där står vi bra.
Bland bilar och båt.
Kaninburar. De har tre kaniner.
Kanintjej.
I väntan på mat.

Hemresan flöt på bra men i Överum stannade vi för en lite bensträckare för mig och Anni innan den sista biten hem avverkades. Sista biten så regnade det lite. Inte mycket men så att vindrutetorkarna fick användas.

När jag öppnar husbilsdörren på uppfarten så hoppar både Anni och Missan ut. Missan har bråttom till dörren in i huset. Och så fort jag öppnar så slinker hon in. Ann har inte lika bråttom in.

Under tiden jag plockade in mat och lite grejer samt satte i elsladden så var Missan med ute men sen följde hon med in. Tror att han trivs i vårt hus.

Bertil var trött efter dagen och benen var helt slut på honom. De bar inte så det var svårt att flytta från sängen till rullstolen när han vilat lite. Men med lite vilja och jädra anamma så fixade vi det.

Åt lite risifrutti till att börja med. Får se om det blir något mer innan kvällen är slut. Jag är också ganska slut efter dagens strapatser. Äntligen har vi kommit så här långt. Även om läkaren sa att vi inte skulle förvänta oss några dramatiska förändringar så hoppas vi att han har fel där och vi får vårt liv tillbaka. Han sa också att det var bestämt att det inte skulle bli någon shunt och om inte vi stått på oss.

oktober 22, 2019 · Anitha · 2 Comments
Posted in: Hemma

2 Responses

  1. Per-Åke - oktober 22, 2019

    Bra jobbat Anitha, nu håller vi tummarna att det blir bra,

    Hälsningar Per-Åke

  2. Carina Sjödin Jernberg - oktober 22, 2019

    Håller alla tummar att det ordnar sig för er. Bra Anita att du står på dig. Kram till er.

Leave a Reply